Madam Mathilda vinner pris

"Hej Mathilda och välkommen till TV Helsingfors kvällsshow" Tv- värden Per lutar sig fram för att presentera Mathilda. Två kameranmän och en regissör står i framför soffgruppen.

"Tack så mycket för att jag fick komma" säger Mathilda och strålar.

"Du vann igår Helsningfors centrumförenings pris för årets nyföretagare, hur kändes det?"

"Tack, det kändes fantastiskt! Jag hade verkligen inte väntat mig det, mitt företag är så litet"

"I motiveringen stod det att juryn var imponerad över att du har hittat en helt ny branch att slå dig in på, en unik affärsidé med stor framtidspotential. Hur är det, tror du själv att företaget kommer att växa mycket under de kommande åren?"

"Nej, jag föredrar att hålla det litet och hanterbart. Jag är den enda i Finland som kan producera produkterna, och jag kan tyvärr inte lära upp någon annan heller. Jag ser inte heller det som ett självändamål att växa och förtjäna mycket pengar. Jag förtjänar så mycket som jag behöver och arbetar så mycket som jag känner mig tillfreds med. Jag är en stor förespråkare av Slow life, att jobba för att leva, inte leva för att jobba."

"Är många av dina kunder sådana som har fått burn out, och hurdant botemedel har du åt dem?"

"Endel hör till den kategorin, och de får gå hem med en flaska himmelsblått pulver"

"Det är inte lite som du lovar i din slogan, Lösningar på alla dina problem, hurdana kunder har du och får de verkligen lösningar på sina problem?"

"Mina kunder är allt från personer med kärleksproblem till människor som vill få mer fjung i affärslivet. Jag kan ärligt säga att de får lösningar på sina problem, de kanske inte själva förstår det genast, men nog senare."

"Kanske jag borde besöka din affär, den låter mycket lovande"

"Välkommen, och jag vet vilken burk du behöver"

"Magi va, otroligt. Grattis ännu en gång till priset Madam Mathilda!"

Sigrid

Jag visste genast att jag hade kommit rätt. Butiken såg likadan ut som på hemsidan. Pasteller, vintage, känslan av att allting var möjligt. Jag drogs till butiken likt en alkis till alko. Där skulle mina tankar redas ut och jag skulle få lättare att andas. Enda sedan jag träffade honom, Henry, Henry, Henry var min värld förändrad. I allting såg jag endast honom, varje gång telefonen pep till tänkte jag att det var han. Madam Mathilda skulle hjälpa mig ta mig ur förälskelsens rosa dimmor. 

Madam Mathilda, en ung kvinna med omöjligt blålila ögon tog min hand, och sade "Berätta". Jag berättade, öste ur mig alla tankar. Jag berättade om att jag inte ens kommit ut som heterosexuell. Ingen av mina vänner visste om att jag gillar pojkar, inte flickor. I en värld där standarden är flicka+flicka och pojke+pojke är det inte en självklar sak att säga Jag är kär i honom. Mathilda lyssnade när jag berättade om hur det är att leva, sedan en liten flicka, med en hemlighet. Om Henry, som har haft pojkvänner, men som jag tror, men åh, hur kan jag veta, om han tycker om mig så som jag tycker om honom. Om hur det fanns blickar, ögonkast, elstötar vid tillsynes nonchalant beröring. Om hur allt jag ville var att vara med honom, och att han skulle älska mig tillbaka. 

Mathilda log och sade åt mig, "Jag vill inte sälja åt dig en kärleksförtrollning. Jag vill inte sälja åt dig en förtrollning som gör att du glömmer din kärlek till honom. Det du upplever är sann magi, att vara kär är det vackraste som finns. Det jag kan göra är att ge dig en amulett som styrker dina tankar, får det lättare för dig att andas, och om du är redo, ger dig en puff att låta ditt sanna jag komma fram, och ger dig styrka att möta motgångar.". Hon gav mig ett rosa hjärta att ha nära huden. Jag fäste det kring halsen och kände mig genast hundra kilo lättare. Om det var att äntligen kunna prata ut, eller om det var hjärtats förtjänst vet jag inte. 

Idag lever jag och Henry tillsammans. Det visade sig att en puff var allt jag behövde. Någon som trodde på mig och gav mig styrkan att fortsätta. Hjärtat har jag kvar, det hänger ovanför vår säng som en symbol över vår kärlek.

Sini

Sini tittar in i en butik av vars typ hon verkligen inte brukar dras till. Hon köper allt vad hon behöver via nätet, snabbt och effektivt. Kläder köper hon inte speciellt ofta, för jobbet som bokförare på en av Helsingfors största bokföringsbyråer krävs endast några uppsättningar kontorskläder. Endast hennes samling av elektro pop från 80- talet kräver närvaro i små butiker. Hon står här på Georggatan för att möta upp sin pojkvän som jobbar på museumet på andra sidan gatan. Snälla, låt honom vara klädd i något annat än sina hipsterkläder. Flanellskjorta passar så inte till firmafesten! tänker Sini desperat medan blicken fångar orden Lösning på alla dina problem, skrivna i mintgrönt på skyltfönstret. Resolut stiger hon in i butiken. En liten klocka klämtar till och kvinnan vid bortre hyllan vänder sig om. Sini tittar uppskattande på kvinnans mörkrosa pennkjol och silkesskjorta. Stiligt, enkelt men personligt. 

"Hej, jag undrar om ni har något som får ens partner att byta klädstil?" frågar Sini utan tvekan. "Min pojkvän klär sig som en jävla hipster, lumbersexual du vet, och det driver mig till vansinne. Han äger inte ens en kostym!"

"Jo absolut" Madam Mathilda går fram till hyllan brevid dörren och plockar fram en mörkgrå glasburk. "Här står visserligen att det är ett pulver för en dåligt klädd man, men det fungerar också på det sättet som du vill"

"Ger smaksinne på nolltid" läser Sini från burken. "Perfekt, den tar jag!"

"Blås in pulvret i garderoben, så ska du få se magin hända nästa dag"

Medan hon betalar ser hon genom fönstret en man klädd i breda jeans, svarta boots och grön jacka gå ut på gatan. En svart- vit flanellskjorta skymtar under jackan. Sini suckar.

Nästa kväll bjuder pojkvännen Erik Sini på middag hemma hos sig, och Sini passar på att blåsa in pulvret, De tar av sig kläderna och sover tillsammans. Följande dag klär Sini på sig tidigt och undviker att väcka Erik, hon ska på jobb långt före han. Gatorna ligger öde medan Sini skyndar sig till kontoret. På spårvagnen får Sini en smärre chock. Spårvagnschaffören är naken. Hen sitter där i sitt bås utan en tråd på kroppen. Sini sätter sig chockad och överväger att ringa polisen och rapportera sedlighetsbrott. Dörren öppnas på nästa hållplats och en naken kvinna i femtioårs åldern stiger in. Sini vet varken ut eller in. Även de därpåföljande personerna är nakna. Nakna är alla människor på gatan. Vad i helvete! tänker Sini och ringer till Madam Mathilda. Efter två signaler svarar en glad röst. 

"Vad var det i det där pulvret du sålde mig? Jag ser bara nakna människor!" skriker Sini i luren. 

"De kommer att vara vakna tills du förstår att se människan bakom kläderna" svarar Mathilda och skrattar,

Amanda

Amanda håller hårt i sin telefon. Skärmen visar Facebook- sidan Madam Mathilda- magiska lösningar på alla dina problem. Skyltfönstret framför henne visar butiken med samma namn. Gå in eller gå vidare, det är frågan tänker Amanda och känner sig dramatisk. Gå in, gå in. Formen som reflekteras i skyltfönstret påminner Amanda om varför hon är här. 

Dörrklockan klingar till och Amanda tar de få stegen upp till ett litet och mycket charmigt rum. Väggarna är målade i en mjuk turkos färg som för Amandas tankar södra Frankrike, sol och kärlek. De smutsrosa hyllorna är fyllda med glasburkar i olika kulörer. Från bakrummet hörs lågmäld jazzmusik och ljudet av klackskor som närmar sig. En ung kvinna klädd i en mjukblå klänning och ett randigt förkläde uppenbarar sig i dörröppningen. 

"God dag, hur kan jag hjälpa?" frågar kvinnan som Amanda identifierar som Mathilda.

"Jag såg din Facebook- sida och blev nyfiken. Har du verkligen lösningen på alla mina problem? Och är de riktiga lösningar?" undrar Amanda och försöker att låta lätt på rösten. 

"Jag håller vad jag lovar" svarar Mathilda, och försöker låta bli att spela upp Rolling stones sång You can't always get what you want..hmm hmm.. you get what you need i sitt huvud. 

"Okej, alltså, jag är på riktigt helt superlat och jag avskyr hur jag ser ut nu efter två graviditeter. Jag känner mig som Tant Marge i Harry Potter som sväller upp, bara att i slow motion. Jag har gått upp fem hela storlekar! Jag orkar verkligen inte börja motionera eller äta mindre. Vad är din lösning på det, Madam Mathilda?" Amanda vill nästan inte höra svaret.

"Min lösning finns i glasburken med silverpulvret precis bakom dig, låt mig plocka fram den" Mathilda går fram till Amanda och plockar fram en burk i storlek av en spagettibehållare. Etiketten säger Pulver för att finna sin sanna form. "Damma ungefär en halv deciliter av det här på dig varje dag, och så ska du se att du känner dig bättre."

"Verkligen, jag behöver bara damma det på mig? Inget annat?" Amanda tar lättad emot burken. "Jag vill verkligen bli smalare och fastare igen!"

"Du behöver inte göra något annat, lita på pulvret bara" säger Mathilda och ler. "Det blir 55 euro tack."

Amanda följer Mathildas direktioner och dammar på sig pulver varje dag. De första dagarna märker hon ingen skillnad. Tre dagar senare känner hon en våldsam lust att gå till jobbet. Nästa dag erbjuder hon sig att bära alla tunga lådor på jobbet. Sedan följer dagar av spontana fysiska aktiviteter tills hon en dag ser sig i spegeln och märker att hon blivit riktigt biffig. Rysk skogshuggarkvinna delux. Hon beundrar sina nya armmuskler och tänker be om förflyttning till annan jobbavdelning och löneförhöjning därtill. Hon är verkligen inte smal, men som alla medier tutar ut, strong is the new skinny. 

Mathildas början

Mathilda slätar ut rynkorna på sin prickiga klänning. Hon har fått vänta i tjugo minuter redan. ELY- kontoret är fullt av människor, endel rusar fram och tillbaka med papper, andra sitter likt Mathilda och väntar, stirrandes på den vita väggen. En man i 50- års åldern, propert klädd i en åtstramande skjorta och veckade byxor ropar ut "Mathilda Milda?".

Mathilda ler, plockar upp sin väska från golvet och följer efter mannen in i ett litet kontor.

"God dag, Peter heter jag. Jag måste säga att din ansökan ser mycket... intressant ut. Unik, för att säga sanningen" han skakar Mathildas hand och visar henne en tom stol på andra sidan av hans skrivbord. 

"Tack, det kan jag tro, min branch är ganska unik." Mathilda avfyrar ett självsäkert leende och slår sig ner.

"Jag har definitivt aldrig förr beviljat startstöd för en magibutik, du får gärna berätta mera, det är lite svårt för mig att godkänna det rakt av. Har du en lönsamhetskalkyl, intyg över yrkesskicklighet, sådant?" säger han med en ton som får Mathilda att känna sig som om det är roliga timmen i skolan, och man skulle hitta på en absurd lek.

"Givetvis" svarar hon med höjda ögonbryn, och plockar fram en tjock mapp ur sin väska. "Här kan du se lönsamhetskalkylen, indelad i vecka, månad och år. Alla kostnader är noggrant övervägda och ..." 

"Hyreskostnader 400 euro? I Helsingfors?" avbryter Peter Mathilda. "Lilla vännen, det är en önskedröm! Man får inte företagslokaler för mindre än 1000 euro här i stan. Var ligger din tilltänkta lokal?"

"Georggatan, ungefär mittemot Amos Andersons konstmuseum." inleder Mathilda men blir avbruten återigen, denna gång av ett kort skratt.

"Omöjligt, där kan du räkna med minst en hyra på 2500 euro per månad. Se, det drar ner hela din kalkyl." Peter knackar på exelpappret.

"Ursäkta mig, men hyran stämmer. Ägaren till lokalen förälskade sig i en fransman och flyttade till Provence för att odla lavendel, och hon låter mig hyra lokal och den tillhörande lägenheten för 400 euro. Jag står för el och vatten, som du kan se, men totalt är kostnaderna för lokalen och lägenheten under 600 euro." svarar Mathilda och ler åt minnet av Sievi och hennes Pierre.

"Nå hade du tur!" säger Peter förbluffat. Mathilda vet att det hade lite att göra med tur, mycket att göra med en viss ljusblå burk. "Men det åsido, är verkligen magi en business? Magi är något endast stjärnögda tonnåringar och kvinnor tror på, kan det faktiskt löna sig? Man kan inte sälja magi i dagens läge."

Oh dear, börja inte mansplaina nu, tänker Mathilda och ser det bäst att ingripa.

"Åh, men det går, låt mig berätta!" säger hon entusiastiskt och drar en hand genom det röda håret. "Det ligger precis i tiden. Min butik kommer att rida på vägen av vintage- cupcake- flufffluff, blandat med en stänk av new age, men bara lite. Den kommer att vara som en leksaksbutik, men bättre, en plats var drömmar och önskningar blir sanna. Den kommer att vara precis vad en stressad storstadsmänniska behöver i dagens hektiska värld. Ett andhål, en bubbelgumsrosa vintage-oas. Magi säljer, för drömmar säljer. Magi existerar, Peter, och jag är en häxa. En rödhårig, exotisk häxa i 50- tals klänningar som besannar dina drömmar." 

"En häxa, jo tack, ska vi se på de faktiska sakerna igen?" säger Peter och ser ut att lätt har tappat fattningen. "Kanske det säljer, men hur är det med tillstånd? Får man sälja "magi"?"

"Jo, jag har dubbelkollat reglerna. Eftersom man inte ska äta mina produkter har livsmedelsverket inget att säga till om, i övrigt tillämpas samma regler som för leksaker. Dvs jag kan lova hur mycket jag vill eftersom det är magi och lagen har inga regler för det. Min produkter tas inte på allvar av lagen, men nog av kunderna."

"Om du tror att det går så bra, varför behöver du startstöd?" undrar Peter och går igen igenom kostnadsberäkningen.

"För att Magic always comes with a price, Dearie" säger Mathilda och gör en imitation av Rumplestiltskin från Once upon a time, men det står klart att Peter aldrig sett på TV- serien ifråga. "Alltså för att det är krävande att tillreda mina produkter, jag kan endast ha butiken öppen fyra dagar i veckan, resten av tiden sover jag bort. Under perioden med startstöd kan jag arbeta fram ett gott lager, och senare har längre öppethållstider. Kanske skola upp någon som står i butiken medan jag jobbar med tillredningen."

"En annan häxa" säger Peter och skrattar

"Nej, det är osannolikt, bara någon som är tillräckligt empatisk för att förstå kundernas behov." svarar Mathilda lugnt och placerar en liten flaska med mintgrönt pulver under Peters skrivbord. Han kan behöva lite hjälp i beslutsfattande, tänker hon med rätta.

"Har du erfarenhet av att driva ett företag, du vet, vi har som norm att alla som får starstöd ska gå en kurs i företagande." frågar Peter. "Det är mycket att tänka på när man grundar ett företag."

"Jo, jag merkonom i grunden, så den sidan av att sköta ett företag är inget problem" svarar Mathilda med ett stort leende.

"Vilken bolagsform har du tänkt dig? Enskild näringsidkare är väl kanske bäst?"

"Ja, men Milda Mathildas mirakel ab låter onekligen mycket mer lockande" Mathilda försöker sig på ett skämt. "Skämt åsido, ja, enskild näringsidkare blir det, och butikens namn är Madam Mathilda."

"Du har har gett mig mycket att tänka på Mathilda, jag behåller dina papper och återkommer om någon vecka. Om jag har fler frågor ringer jag" säger Peter och stiger upp

"Tack för din tid, vi hörs senare" Mathilda skakar Peters hand igen och går leende från mötet.

MM, fortsättning

Elsa går hem i regnet med burken i rockfickan. Hon kan inte låta bli att slinka ner handen dit, känna på burken, smeka den hårda ytan. Magi i burk, tänkte hon, medan fingrarna omslöt burken. Behöver jag faktiskt magi?. Elsa kände osäkerheten komma krypande. Det som hade kännt så naturligt där inne i pastellbutiken känns mycket mer overkligt här ute i verkliga världen. Som om butiken, och Mathilda, inte riktigt hör till denna värld. 

Försiktigt öppnar Elsa dörren hem och märker genast att hon är ensam hemma. I en lägenhet hon borde, nej, de borde storstäda. Istället kokar hon en kopp te, öppnar datorn, läser sin arbetslista och klickar igång en film. Hela tiden med den bubbelgumsrosa burken i ena handen. 

Vid läggdags placerar hon burken under dynan, och somnar med den fortfarande orörd under sig. Följande dag tar hon med sig burken till jobbet, hon kan inte låta den vara ensam hemma. Den ligger i fickan på förklädet när hon serverar kanelbullar åt kaffesugna stadsbor, och följer med på bio på kvällen. Handen smyger sig obemärkt in i fickan. Elsa somnar igen utan att öppna burken.

Hon vaknar följande morgon och känner sig annorlunda. Mer vuxen, mer självsäker. Hon funderar, gör en lista och ropar åt Anton före han far till jobbet, Jag vill sen prata med dig ikväll. Hon tänker säga, Vi börjar om, vi spolar tillbaka till den dagen vi flyttar in tillsammans. Vi enas om gemensamma spelregler, för så här fungerar det inte. Jag kan inte leva såhär. Jag älskar dig fortfarande, men vår situation äter upp mig. Livet är för kort för att stressa varje dag över stinkande kläder och ingrodd smuts. 

Två dagar senare stiger Elsa så som lovat in i Madam Mathildas magibutik. Doften av nyklippt gräs och liljekonvalj slår emot henne, katten hoppar ner från disken och kommer emot henne. Mathilda stiger upp och ler.

"Välkommen tillbaka! Hur har det gått?" frågar hon vänligt.

"Bra, men jag har inte använt burken, jag funderade på det men ville prova utan" svarar Elsa och stoppar ner handen i fickan för att ta upp burken. "Varsågod, den är alldeles oanvänd" säger hon och räcker fram burken utan att titta på den. "Jag beslöt  mig för att prata med honom ordentligt, och han lyssnade, och lova förbättra sig. Men jag tror egentligen inte att han gör det, men det är okej, Jag börjar fundera på att flytta hem Hämeenkyrö och ta över pappas café."

Mathilda tar emot den och ler. "Men det låter ju utmärkt!"

"Tack ändå, och lycka till med affären" säger Elsa och lämnar butiken.

Mathilda tittar på den pärlemofärgade burken i sin hand och skrattar för sig själv. Ibland gör rätt magi precis sitt jobb.

MM, fortsättning

"Magi? I burk? Men hur fungerar det?" Elsa förstår ingenting.

"Tja, det är främst några välutvalda råvaror från naturen, johannesört och kamomill bland annat, i den där burken, och sen en gnutta magi från mig. Men som med alla hjälpmedel är det viktigaste att man tror att det fungerar." förklarar Mathilda medan hon tar en helgrå katt upp i famnen.

"Placebo- effekten" säger Elsa lättat, glad över att ta fasta på något konkret. 

"Så kan man också kalla det, ja" Mathilda ler och smeker katten som helt klart trivs i famnen. "Är det något speciellt du söker efter? Som det står på fönstret kan jag hjälpa till med all sorts problem, allt från drömmar till relationsproblem".

Elsa tvekar, vill inte, vågar inte öppna sitt hjärta för denna främmande, om än sympatiska flicka. Men hjärnan gör inte alltid som hjärtat vill, det dröjer inte länge innan Elsa börjar prata.

"Något för relationsproblem kanske? Eller, inte direkt relationsproblem, jag menar, jag älskar Anton, han är underbar, men han betér sig om en liten pojke. Jag måste göra allt hemma, precis allt. Han städar aldrig, diskar bara om jag är borta och alla glas absolut är slut. Jag orkar inte leka hans mamma längre, snälla, har du något som kan hjälpa mig". Elsa talar snabbare och längre än hon trott. Hon blir snabbt nervös, leker med mörk hårlock och byter position.

"Mm, det har jag. Oroa dig inte, det är ett vanligt problem. Tycker Anton om cupcakes?" undrar Mathilda fundersamt.

"Cupcakes?" Vad har cupcakes med något att göra?! Elsa blir alldeles ställt. "Nej, han äter aldrig cupcakes, tycker de är för söta".

"Vad synd, det brukar fungera bra att bland lite av det här pulvret i frostingen" säger Mathilda och visar upp en ljusgrön burk. "Den passar så bra ihop med florsocker. Men, det kan inte hjälpas." Mathilda tittar på Elsa, på den mjukrosa rocken och på handen som fortfarande tvinnar hår mellan fingrarna. Hon anar att magi kanske inte är den rätta vägen för just den här kunden. "Jag har också en annan produkt som du kanske skulle vilja prova på".

"Okej, bara det hjälper så" Elsa vet inte vad hon ska svara, hela situationen känns så absurd. Madam Mathilda utstrålar ett lugn, en vishet Elsa senast kännt av genom sin farmor Eeri, som dog för några år sedan. Men magi? Kanske det skulle krävas just magi för att lösa hennes problem.

"Jag måste fråga först, brukar du prata med Anton om de här sakerna?" undrar Mathilda medan katten hoppar ner från famnen och går emot Elsa

"Nå jag vill inte tjata, han blir så lätt irriterad om jag tar upp det, säger att det är hans hem också." säger Elsa och böjer sig ner för att klappa katten.

Mathilda går fram till en hylla med burkar i storlek av puderdosor och väljer ut en bubbelgumsrosa burk. Hon öppnar den, rör omkring med pekfingret och stänger locket. "Den här" säger hon och sträcker fram burken åt Elsa som lösgör sig från det gråa burret och tar emot den. 

"Hur ska jag... applicera den?" undrar Elsa som genast tog en sminktermiologi när puderdose- burken kom i handen. 

"Du blåser ut den över er när ni båda ligger i sängen och han sover. Det ska helst vara efter midnatt, men före klockan fyra. Nästa morgon ska du dra ett skämt om, tja, att bakterierna i mjölkglaset antagligen skulle bota ebola eller något. Ta det därifrån, det händer ingen radikal förändring över natten, du måste upprepa behandlingen flera nätter. Kom till mig om fyra dagar."

Madam Mathilda

Det är den sjätte november och Helsingfors visar sig från sin fulaste sida. I övriga Finland faller snön vit och yster, men inne i huvudstaden faller tunga droppar snöblandat regn, räntää, som det så passligt heter. På Eriksgatan går en kvinna i mjukrosa höstrock fram. Hukandes försöker hon skydda sig från regnet. Mörka hårlockar letar sig fram under huvan. Elsa gillar verkligen inte huvudstaden om hösten, men livet som 25- åring finns där, inte i hembyn utanför Tammerfors. Just denna dag är hennes sinne lika grått som himlen ovanför henne. Hon har igen en gång lämnat lägenheten efter ett till uppdämt gräl med sin sambo. En tankeläsare hade säkert kunnat snappa upp bitar av frustrerade tankar, hade hen gått förbi Elsa just då. Diska, hur svårt kan det vara, seriöst, och de där jävla träningskläderna stinker på golvet i badrummet, hur kan han inte märka dem? Jag måste göra allt, precis allt. Inga ovanliga tankar precis, men tankar som driver en till vansinne om de förekommer alltför ofta. Elsa svänger in på Georgvägen. Där, piper telefonen till och Elsa stannar upp. En instagram-like, inget viktigt, men Elsa förblir stående framför butiken framför henne. Pompoms i fönstret och en fé som glatt viftar med sitt trollspö. Madam Mathilda. Elsas värld stannar upp, det droppande regnet känns knappt. Elsa stiger in, dragen av den oemotståndliga kraften av lyckokonsumption. Butiken doftar som jordgubbar en julimorgon, blandat med vanilj och något mer syrligt, lime, kanske. Elsa går försiktigt fram till hyllorna, hon vet inte exakt vad hon ska tro. Vad för slags butik är det? Inredning? Barn? Godis? Konstig superfood i burkarna? Definitivt någon slags New Age. Hon lyfter upp en av de rosa burkarna från hyllan närmast dörren. "Drömmar" står det med sirlig stil skrivet på etiketten. Alla pastellfärgade burkar gör Elsa aningen yr.

"Kan jag hjälpa?" frågar en röst bakom Elsa. En ung kvinna med yvigt rött hår och en vänlig röst uppenbarar sig från bakrummet.

"Jag bara tittar" svarar Elsa automatiskt, van shoppare som hon är. Men, den här butiken är inte som någon annan butik hon någonsin varit inne i. "Eller... vad är det här egentligen" frågar hon och skakar på burken.

"Magi" svarar Mathilda lugnt och ler. "Den där burken hjälper en att se ens drömmar klarare."

Rosa

"Mamma jag vill ha en rosa micro!" ropar sonen glatt från köket. "Eller röd!"

En rosa micro! Varför, varför kunde jag inte ha fått en normal son, som tycker om blått och grönt och bilar och inte ens bry sig om vilken jävla färg vår nya micro kommer att ha. Varifrån har han fått sin kärlek för rosa, vi har ju aldrig gett åt honom rosa saker? tänker Lena ilsket medan hon läser sin veckotidning på soffan. Samtidigt faller hennes ögon på en annons i tidningen. 

 Har ni problem med familjemedlemmar med egen vilja?

 Madam Mathilda har lösningen! 

Nå det har jag verkligen, tänker hon och ringer numret i annonsen. Två dagar senare står hon i en glassig affär inredd i femtio- tals stil. Glasburkar i alla dess former och färger står uppradade på hyllorna. Kitchiga älvor hänger från taket och fönstret är täckt av pompoms i pastell och en glad tecknad kvinna svingandes ett trollspö. Lena är i färd med att plocka åt sig burken "Pulver för en dåligt klädd man- ger smaksinne på nolltid!" när Madam Mathilda stiger in från bakrummet. Hon visar sig vara en pupsigt klädd ~22- åring med kort rött hår. Snarare en Mademoiselle än Madame.

"God dag, kan jag hjälpa er?" säger hon glatt och ler inbjudande.

Dålig idé detta, dålig idé, tänker Lena då hon ser Mathildas tuggummirosa klänning. Men har hon kommit enda hit är det bäst att slutföra sitt ärende.

"Jo, alltså, det är min son, Carl, han är fyra år gammal och tänker bara på rosa, det är bara rosa hela tiden. Jag är såklart för jämställdhet och så men någon måtta får det ändå vara, han är ju faktiskt en pojke och borde lära sig att beté sig som en" framför hon med skärpa i rösten.

"Ah, jag förstår precis! Som tur har jag just en passlig produkt" svarar Mathilda utan tvekan och böjer sig ner för att plocka upp en burk med blått pulver. "Den här gjorde jag så sent som igår. Ta en deciliter av pulvret och strö det över er son när han somnat. Jag lovar, det hjälper garanterat!"

"Tack så mycket, vad kostar det?"

"75 euro, var det bra så?"

"Tack, jag tar också den här klädstilburken, 45 euro visst?" säger Lena och räcker fram sitt bankkort. 

Senare samma kväll, när kvällsagan har lästs och sonen somnat skruvar Lena upp locket på burken och mäter upp en deciliter. Sakta låter hon pulvret falla över sin sovande son. "Sov gott, lilla älskling" säger hon och stryker honom över håret. 

När hon kommer för att väcka honom på morgonen får hon en chock. Hon skriker till, tappar fattningen och kallsvettas. Pojken är alldeles rosa! 

"August, August, kom hit, hjälp, hjälp!" Lena ropar förskräckt på sin make.

Maken rusar in, skräckslagen över tanken på att något hänt hans son. Han ser sin fru ihopkrupen på golvet, vilt stirrande på en yrvaken Carl. 

"Men vad är det gulle, du skrämmer slag på mig?!" frågar August sin fru häpet. 

"Men Carl, se på Carl, han är ju alldeles rosa!" får Lena fram

"Gulle, Carl ser alldeles normal ut, tyst nu, du skrämmer honom" förmanar August sin fru och tar upp Carl i famnen.

"Jag är inte rosa, pappa varför säger mamma konstiga saker?" undrar Carl med gråten i halsen.

Lena flyr rummet och ringer desperat till Madam Mathilda. 

"Min son, han är rosa, vad har du gjort åt honom jävla häxa?!" skriker Lena så fort en ljus röst svarar.

"Det var du själv som gjorde det. Det är bara du som ser honom som rosa, men det kommer att över så fort du accepterar din son för den som han verkligen är" svara Mathilda med ett uns av präktighet i rösten

"Är vi en en jävla H.C Andersen saga eller vadå, jag kommer så att reklamera dethär till konsumentombudsmannen!" Lena har inte tappat något av sin ilska, men hör endast ett klingande skratt i luren och sedan de kännetecknade ljuden av ett avslutat samtal.

35

"Nummer 35, nummer 35, var god och kom till servicepunkt 14". Rösten ekar ut över väntrummet. Elisa stiger upp, sveper håret åt sidan och går med händerna fulla med papper till skrivbordet nedanför en stor nr. 14. 

"Eeh, hej, jag heter Elisa Lundell, här är mitt ID" säger hon och räcker fram handen.

"Tack, hur kan jag hjälpa dig?" frågar tjänstemannen bakom skrivbordet.

"Nå jag tänkte gå med i fyra sociala nätverk och i tre webtjänster, jag har med mig alla papper som behövs, och alla bilagor". Elisa ställer ner prydliga högar med papper. "Men det är första gången jag gör det här, så jag vet inte om jag har gjort rätt"

"Nu ska vi se, mmhm, okej, alla användarregler utprintade och signerade på varje sida, sista sidan med vittnen, och kopia på ID på vittnen...mmhm, ser bra ut. Intyg över deltagande i kurs i datainformationssäkerhet, mmhm, allt ser bra ut."

"Jag fick lite hjälp, det är ganska svårt att få allt fixat."

"Ja, men mycket bättre nu än vad det var för några år sedan eller hur?"

"Absolut, var det faktiskt så då att man bara genom att klicka JA gav all information om sig själv till farliga stater och företag? Jag var så ung då, jag minns inte"

"Ja, därför hände vad som hände"

"Tack och lov för byråkratin!"

What's up Häxa!?

Ung kvinna knackar frustrerat på dörren.
"Ingen hemma!" hörs ett skrik inifrån.
Knackande ökar, knackande blir melodiskt.
"Vi har stängt! Återkom om tre år!"
Knackade utvecklar sig till temasången för Sex and the city.
En häxa, sliten och hålögd, sliter upp dörren. "En desperat en, ser jag"
"Om!" utbriser den Unga kvinnan lättat. "Jag har sökt efter er i veckor, kollat er Insta, FB, och Twitter, och nu äntligen hittade jag er!"
"Du vet, vår webshop är faktiskt fullt användbar, vi vill inte ha kunder hit!" Häxan ställer sig bestämt framför dörren, försöker dölja innehållet i stugan. En svag blomdoft smyger sig ändå ut.
"Åh, men det som jag behöver finns inte i webshoppen, snälla, ni är den enda som kan hjälpa mig!" Unga kvinnan bedjar häxan med stora ögon.
"Den enda va?" Häxan stänger dörren bakom sig och plirar ner på kvinnan. "Den enda! Inte alls att sätta krav på en utarbetad häxa va? Inte alls att ödmjukt acceptera att vi faktiskt har stängt. Nå låt höra, hur kan jag hjälpa eder?"
"Du förstår, jag har blivit förbannad. Mitt ex, mitt åh-titta-på-mig-jag-är-en-trollkarl- ex, har förbannat mig. Han sa, Om du inte vill ha mig ska jag se till att ingen annan får dig heller. Jag vet, min första reaktion var också Whatever!. Det är ju inget nytt eller hur. Men det fungerar! Ingen, ingen alls kan kontakta mig mera via sociala medier! Inte ens på whatsapp, viber eller skype! Jag har inget liv!"
"Har du hört om något sådant som vanlig telefonkontakt, sms eller tja, brev?" Häxan ångrar sig redan att hen veknat till tonerna av sin favoritserie.
Kvinnan himlar med ögonen. "Vet du vilket århundrade vi lever i?"
Ah, rätt svar, rätt svar, tänker Häxan med slutna ögon. Orsaken till varför jag vill ha stängt i tre år. Orsaken till varför jag definitivt vill ha semester. Inga mera sociala medier, jag orkar inte.
"Vet du hur alla de där kontaktsätten du räknade upp har kommit till?" frågar Häxan tillslut.
"Eh, typ programmerare?"
"Magi är vetenskap och vetenskap är magi, vi häxor sprider ut inspiration till programmerarna som sedan utvecklar våra idéer. Personligen står jag bakom de flesta av dagens appar. Vi är... som musor, ungefär."
"Så?"
Tystnad. Ännu mer tystnad.
"Såklart. Vänta". Häxan går in, skramlar. Dörren öppnas igen. "Varsågod, det blir 67, 50, tack."
Unga kvinnan tar emot en liten glasflaska med rosa vätska, betalar, tackar och går märkbart tillbaka till sin bil.
Ha, jag visste väl att jag skulle få nytta av den där förbannelsen emot all sort kontakt, tänker Häxan och går belåtet in för att fortsätta sin semester.