Det var en gång en kung och en drottning. De hade varit barnlösa länge och bestämde sig till sist för att pröva på artificiell insemination. Tretton månader senare föddes en liten flicka. Kungaparet var så glatt över detta naturvetenskapens mirakel att de bestämde sig för att ordna en stor fest, med kungligheter och övrigt vip-folk från hela världen. De beslöt sig även för att kalla in de goda feerna. Gästerna gav överdådliga gåvor till den lilla flickan, vars namn var Aurora. Till sist blev det de goda feernas tur att ge sina magiska gåvor.
Den blåa feen kom fram till vaggan, höjde sitt trollspö och sade:
”Till dig, Aurora, ger jag en sångröst...”
”Nej, vänta!” utbrast drottningen ”Vad har hon för nytta av en sångröst när hon ska bli drottning?”
”Sant, sant” höll kungen med
”Enligt mig är prinsessans karaktär och gåvor en sak för parlamentet att bestämma, om nu någon ska göra det” sade premiärministern sakligt. ”Prinsessans framtid är ju trots allt något vi bestämmer om”
”Det har vi inte tid för!” svarade drottningen ”Men om kanske jag, kungen och primärministern alla skulle ge ett föreslag var, så får fröken god fé bestämma om de är inom hennes kunskapsområde”
Feerna tittade förvirrat på varandra och tänkte att så gick det inte till på den gamla goda tiden. Men de nickade sitt godkännande.
”Jag tar den första gåvan” sade premiärministern ”Jag önskar att prinsessan blir intelligent över det normala. Kunskap och hjärna är något ett statsöverhuvud behöver”
Den blåa feen höjde sitt trollspö och sade:
”Prinsessan Aurora, till dig ger jag intelligensens gåva. Inget problem kommer att vara över din fattningsförmåga”
”Min tur” utbrast drottningen ”För att matcha intelligensen behöver min flicka förståelse av andra människor. Hon ska vara sympatisk och medmänsklig”
Den gröna fen höjde sitt trollspö och sade:
”Jag ger dig medmänsklighetens gåva. Du kommer att se in i folk hjärtan och förstå deras glädje och sorg”
Medan kungen tittade upp och såg ut att fundera på sitt svar hördes ett ljud från hallen. Salen blev alldeles mörk och en öronbedövad stämma hördes.
”Ni kan inte bjuda in de goda feerna och lämna mig utanför. När ni väljer magi väljer ni också mig!”
Mörkret lättade och alla såg till sin fasa en fe klädd som värsta emon.
”Men ta det lugnt, jag är inte särskilt arg” sade fen med en ljuv röst ”Jag tänker inte skada er lilla prinsessa. Än. Hon kommer att växa upp till en förståndig och sympatisk ung kvinna, en exemplarisk prinsessa. Men när hon fyller 18 år, kommer hon att sticka sitt finger på en slända och falla ner död!”
Några gäster fnissade, Kungen själv skrattade till och Drottningen himlade med ögonen.
”En slända, sade du? Vi har inte använt sländor på ca 100 år!” sade hon ”Det är knappast något hot”
”Hon kommer att sticka sig på en slända och dö!” skrek den onda fen och flög ut genom fönstret
Den röda fen trädde fram och sade:
”Om hon säger så, kommer det antagligen gå så. Men jag kanske kan använda min gåva till att förmildra domen”
Hon höjde sitt trollspö över den lilla prinsessan och sade:
”Om du sticker ditt finger på en slända förhäxad av den onda fen kommer du inte att dö, du kommer endast att falla i koma”
”Är det så mycket bättre?” undrade drottningen ”Kan hon sen vakna ur koman?”
”En kyss av äkta kärlek kan göra under” sade de goda feerna tillsammans
Kungaparet och premiärministern beslöt sig för att vara på säkra sidan och gav order om att bränna alla sländor som fanns kvar, de kunde inte vara många. Feerna, som tog den onda fens profetia på större allvar övertygade kungaparet om att prinsessan skulle ha det säkrare undangömd någonstans. De erbjöd sig att ta hand om henne tills hennes 18 års dag hade passerat.
Nästa dag reste tre gamla damer och ett spädbarn ut ur staden. De hittade ett trevligt litet hus på landsbygden och levde där som vanligt folk.
